langstrump

Ja, vad skriver man? Inga barn blir gjorda här inte & skönt är väl ändå det för just nu iaf så RÄCKER DET bra med min "lilla höna", "ängel", "galning" - kärt barn har många namn.

Det är kors & det är kaffe, det är himmel & det är ett helsike, det är upp & det är ner, det är sexuellt & ibland förställt, det är genom eld & vatten, det är feminint & en jävla massa snus, det är allt & inget - Mitt liv just nu. Dessutom får jag antagligen 40 upprörda feminister kastade över mig nu bara för att jag ens använder ordet feminint & meningen sen innehåller nåt så "manligt" som ordet SNUS.
- Nej, det finns inget kvinnligt & manligt. Alla är vi samma, likadana & inga fördomar ska finnas & jädrar i gatan vad trött jag blir på världen, PÅ OSS människor.

Hur kom vi ens in på detta? Jag har fullkomligt hjärnsnurr & sitter här med dagens sjunde kaffekopp fylld så till kanten att jag knappt vågar knappa på tangenterna det är med risk för att eländet skall rinna ut över köksbordet men vi tar den risken - Jag behöver knappa vidare.

Har fyllt upp ett bad, inte för att jag egentligen vill bada utan för att jag ska bli "tvungen till att sitta still" en liten stund, iaf en kort kort stund innan jag skall rusa till dagis & hämta upp min dotter som är så underbar men som jag också hyser misstankar emot
 " Tuggar hon någon konstig sorts svamp på dagis?! "

Jag menar jag lämnar henne i ett skick & hämtar henne i ett helt annat! Underbart - Ja, verkligen. Blir jag smått galen ibland? - Mmm, you bet! Och om du har barn så skaka inte på huvudet för du vet Precis vad jag menar & om inte, vänta så får du se. Igår var det påskpyssel på dagis & jag måste buga mej i ren & vacker respekt för personalen som inte bara mäktar med utan också gör det med ett leende som aldrig sviker - Inte så länge jag iakttar iaf. Det är härligt att besöka tösens "arbetsplats" men efter två timmar, ja ni förstår drygt TVÅ TIMMAR (väldigt länge mot de flesta föräldrarna!) så befann sig min hjärna i ett tillstånd med någon konstig bokstavskombination som jag inte önskar någon. Helt sanslöst, jag hörde inte ens vad jag själv tänkte!
Så, i respekt - Tack för att ni tar hand om våra barn så väl alla fröknar, eller fritidspedagoger ja man skall ju kalla fröknarna för det nu. Har till och med stött på några fröknar som ruskat på huvet åt att man kallar dom just det som iaf jag alltid kallat dom - Fröknar! Fröknar eller fritidspedagoger - same same bara det att jag lärt mej att det kallas fröken. Nog om det.

Jag skall alltså ta mig & min kaffekopp till badet, inte sitta & tänka på vad jag borde göra sen utan istället tänka på något Myyyysigt. Det finns flera riktigt Myyysiga personer & saker för tillfället och för det är jag Tacksam, glad & övertänd, bit i den!
Tur & ren glädje är det att det faktiskt är så, just nu för det behövs. NI behövs, allihopa. Ni har ändå kommit att bli några stycken som jag kan tänka mig att äta upp mitt vänstra ben för, springa till i alla lägen eller tävla med i Wordfued - Inte illa. Älskar er, man säger det alldeles för sällan. Bästa, kära vän - Du håller nog inte med!

Det finns en kvinna eller nej en Qvinna i min krets för tillfället som ÄR attraktiv, VERKAR klok & GÖR mig så glad. Jag är så nyfiken på henne stundtals så jag nästan spricker av otålighet. Tålamod, tålamod & tålamod det kommer nog bli en kär vän till mig, det tror jag - säkerligen - Jipppppie!

Nu har jag spottat ur mej tillräckligt, tack för att du läste, NU - badet - SITTTTT STILLLL Kvinna.....

Kan jag inte annat än att känna en tacksamhet - mot dig & allt du var och föralltid för mig kommer vara. Tacksamhet till det som jag kallar Godheten, andra kallar Gud. Tacksamhet till livet, att jag får vara en del av min dotters liv, mina vänners liv & så gott jag kan förverkliga mitt egna liv som jag mer än någonsin håller kärt.

Du berättade för mig om dina drömmar, dina förhoppningar & att du var stolt över mig - Stolt över att jag tog mig ur den röran vi tillsammans levde i. Dina drömmar om ett inre lugn, mindre "hjärnsnurr" & ett hopp - om din önskan att få känna mening.

Vi andades varandra, vi levde för & med varandra den tiden vi hade ihop. Mycket gick snett, mycket blev fel men jag tänker aldrig heller att glömma vart det tog mig, vart jag nu befinner mig idag tack vare hur vi "slet" i varandra, skrattade & grät i total förtvivlan. Jag minns hur vi åmade oss om varandra - två människor som såg ut att hålla men som på insidan helt rasade samman, vi kände det hos varandra & vi försökte rädda varandra, vi lyckades med mig - Du lyckades med mig.

Jag kunde inte rädda dig, jag ville, jag försökte men det räckte inte - Det var för sent redan när jag klev in i ditt liv. Tänk att jag nu bloggar om detta, för flera år sedan hade jag min "gamla" blogg, där lusläste du ALLT & "föll" för mig - Brutalt, vi kallade det brutalt. Det var det också, vi kunde inte släppa varandra, vi ville ibland men som en " gummibands effekt " så kom vi en bit & sedan flög vi snabbt tillbaka tills det sprack - Tills Vi inte längre fanns kvar utan bara vårt missbruk & vår jakt på nästa "goda stund" - La Dolce Vita.

Där vi bodde står det skrivet på betongmuren - på latinska, flera grejer du var nere & skrev på nätterna med din sprayflaska - Du var inte dig själv då & inte jag heller som bara flinade. Vi kunde inte sova, vi kunde inte leva, vi fanns bara men vi fanns där för varandra. Skrek, bråkade, skrattade, älskade & hatade tillsammans. Funderade, önskade, hoppades, ville, trodde också tillsammans. Vi ville tro att vi skulle klara oss, vi ville så mycket du & jag.

Våran väg slingrade sig fram genom himmel & helvete och inget var säkert eller stabilt mer än att vi faktiskt kämpade vidare & vi fumlade efter vårat mål men vi hittade inte dit tillsammans & det gör så ont i mig att veta det jag idag iaf tror mig veta & att inte få chansen att säga det till dig;

Jag ser nu, jag ser. Jag känner, jag kan inte förstå men jag kan tänka mig - Jag är så ledsen. Jag är så ledsen & jag hoppas att du i ditt hjärta kan finna en väg att förlåta mig för att jag inte såg tidigare. Vi ville inte leva vårt liv tillsammans så som vi gjorde men vi klarade ingenting annat just då, du vet - Du visste vem jag var mer än jag själv gjorde då. Du försökte på ditt vis att hålla mig vid liv, du lyckades! Förlåt för att jag inte såg din ångest & rädsla, förlåt för att jag inte kunde se bortom min egna. Tack, tack för att du höll i mig hårt när jag inte ville mer. Tack, för att du inte förklarade mig som galen när jag ältade på om ditt & datt. Tack för att du sa att du var stolt över mig & att jag var värd allting - Tack för att jag fick vara " Din ängel ", nu hoppas jag att du finns på min axel & är min för jag behöver känna det som du fick mig att känna & våga tro på iaf ibland. Tack för att du önskade mig det goda.

Även nu i denna stund med allt jag tror mig veta, med allt jag har så kärt så ska du inte tro att "Madonna/Horan" har flyttat ur denna kroppen - Det är kvar, antar att det nog är jag, som en bulle - ihoprullad med massa gott men ofta med sega & tråkiga kanter. Jag kommer fortsätta vara den jag varit bara mer sann mot mig själv & förhoppningsvis vara rädd om mig, äntligen.

"The show must go on" det vet vi - det vet Jag, jag ska fortsätta på den vägen som jag äntligen hittat, den du var så stolt över & jag ska älska, se & uppmuntra våran lilla flicka så som du hade önskat - så som jag anser är rätt & sant & riktigt. Du finns med oss alla dagar - klyschigt men jävligt sant. Och du...
"Who wants to live forever anyway? "

Jag bugar mig för dig din stora tänkare, Tack för att du såg - Tack för att du fanns!

Å jag slår i golvet, förfäras samtidigt som jag njuter av det till fullo.
- Kom igen, ge mig en till å sen en till... slå sönder mig bara jag har varit med om värre!

Ja, detta är alltså inte bokstavligt talat eller jo, det är i bildspråk vad som händer med mig just nu & jag ger mig på att berätta, skriva. Mitt liv, Gud, verkligheten jag vet inte vad det är som kommer över mig när jag plötsligt "ser" igen, "ser" dom som springer runt omkring mig, ser mitt hem, ser mitt liv i några mikrosekunder utifrån mig själv. Jag står i ena hörnet av rummet & ser mig själv springa runt, flänga som den hönsmamma jag är. Jag ser min dotter som skrattar det där bubblande underbara skrattet som bara hon har, som kommer inifrån. " Mamma jag är glad, mamma jag mår bra ". Jag ser mitt hem, mitt älskade hem som jag verkligen älskar det är rent, det är fint & fräscht, det är mitt!

Jag ser mina vänner, jag ser i deras ögon att dom är på riktigt. Jag ser oss i några mikrosekunder utifrån & det slår mej hur mycket jag älskar dom, hur viktiga dom är. Jag slås fullständigt av kärleken till min bästa vän, vi kan kalla honom "Humle" då jag är parets "Dumle" och jag måste försvinna ett tag, måste gå undan för tårarna är så nära & det är så svårt att förklara om ens möjligt. Jag älskar honom! Jag älskar honom så mycket att det gör ont, han är min vän, han är en av de få jag skulle göra vad som helst för ni vet en sådan vän man kan ta en kula för.

Jag kan inte ens förklara i ord vad han betyder för mig men jag kan på fullaste allvar säga att jag inte ens vet om jag skulle klara av att leva utan honom & det är faktiskt inte av ett beroende utan av det faktum att han ser mig, han ser mig & han får mig att vilja mer, orka mer & våga tro att det är möjligt.

- VI klarar det, VI bär min tunga ryggsäck, VI bär den tillsammans. När min rygg gör för ont så svischar han upp den på sin & kastar mig över armen och sen går han, vaggar mig & trots att mina ben inte ens nuddar marken så kommer han aldrig trycka till mig för att det var han som bar mig vidare, föralltid var det VI, VI tillsammans, vidare - bort från "då".

Vilken terräng vi än stöter på så fortsätter VI framåt - VI skall dit & VI skall det tillsammans någonting annat tillåter ingen av oss!

Plötsligt mitt i detta kaos av allt det vackra så känner jag värken i vänstra sidan av magen, som eld sprider det sig till den högra & innan jag börjat svullna så sneglar jag på min väninna & vi fortsätter prata men jag ser att hon ser. Jag ser att hon vet. Hon vet att det gör ont. Jag ler ändå men hon ser likförbannat & för några sekunder känns det hopplöst men sen känner jag tacksamhet - tacksamhet för att hon ser men inte daltar med mig för det, hon låter mig rusa vidare, jag tror att hon vet om att jag måste det, att jag klarar ingenting annat, 
JAG  KAN INGENTING ANNAT.

Hennes man frågar mig några sekunder senare hur det går med allt & jag kan inte ta in det! Jag kan inte tillåta mig själv att tro att det är sant det som jag känner, att det är på riktigt. Jag är rädd, jag märker hur rädd jag blir, jag hör mig själv svara att allt är osäkert just nu, att det är svårt. Jag svarar utan att le, omedvetet släpper jag min mask & ser hur den faller mot golvet, jag försöker helt desperat att fånga den på vägen men plötsligt går det inte & dunsen som jag hör när den når golvet gör mig lättare, får mig att trots den intensiva värken att fortsätta prata, fortsätta vara BARA JAG.

Jag står ensam kvar - utan min mask - utan att gömma mig bakom någonting & dom sitter kvar, ingen reser sig & går utan dom är kvar. Jag vågar nästan inte att andas för rädslan för att någon av dem skall resa sig & springa ifrån mig är så stor! Dom ser likadana ut fortfarande & deras ögon tittar på samma sätt, ingenting blev svart i deras blickar, ingen skuld kastades på mig & nu älskar jag dem mer än jag trodde var möjligt, för dom såg mig idag & jag kunde ta in det & ingen skrattade åt mig. Ingen gjorde sig lustig över hur ful jag är, ingen hånade mig för min svullna mage som bara svullnade mer & mer och det mest otroliga är - JAG HÅNADE INTE MIG FÖR DET! Jag ursäktade inte mig själv, jag skojade inte om det, jag hånade inte mig själv.

Jag är på väg att falla sönder, mjukna, släppa nära, jobba för att slå sönder leendet - masken & kliva fram ur mörkret ur "då" & presentera mig själv utan omsvep utan ursäkt;

- Här är jag & jag hoppas det räcker. Jag har blivit väldigt skadad innan & är väldigt rädd men jag tycker om er & om ni bara stannar kvar så lovar jag att göra allt jag kan. Jag är inte farlig för att jag har varit utsatt för fara, jag är inte okänslig för att jag ler så mycket åt allt & inget - Jag har inte lärt mig någonting annat, hjälp mig att lära mig själv hur det kan vara utanför det osäkra, onda & farliga.

Ibland kommer jag rycka till & rycka undan - det enda jag vill att ni gör då är att STANNA. Stanna kvar för jag hittar alldeles strax tillbaka igen. Ibland kommer jag helt tappa fotfästet - Men jag kommer tillbaka, jag finner alldeles strax balansen om ni bara stannar kvar, om ni bara ger mig den chans som jag behöver. Jag är ingen risk, jag är inte knäpp & jag vill inget ont. Jag är PÅ RIKTIGT & jag ska ingenstans - om ni ger mig den chansen som dom andra från "då" borde gett mig så finns jag nu - sen - senare.

JAG VILL ATT NI SKALL VETA ATT JAG ÄLSKAR ER, JAG VILL ATT NI SKALL VETA ATT JAG GÖR MITT BÄSTA & JAG VILL ATT NI BANNE MIG SKALL VETA ATT JAG KOMMER ALLTID FINNAS HÄR FÖR ER NÄR DET BLÅSER KALLT !

Jag sörjer, jag saknar. Jag saknar mig själv, jag saknar min kropp, jag saknar allt det som jag var innan. Jag trodde aldrig att det var möjligt och antagligen så förstår man inte det innan man hamnar i någonting annat, blir någon annan. Jag vill ha tillbaka mitt liv - jag vill ha tillbaka mig själv - jag vill få sluta oroa mig över min värk!
Jag vill bli fri, jag vill kunna pröva mina vingar utan oron - utan ångesten för värken. Ge tillbaka mig!
Arg, jag är så förbannat jävla arg över hur otacksam man är innan det skiter sig, nu är det de enda viktiga - få tillbaka det som innan var självklart, det jag innan inte kunde uppskatta. Reparera så gott det går så jag kan få tillbaka samma val, mina val, det som jag borde få välja - NU är det min ENDA STORA önskan. Hjälp mig!

Kattungen döps till Vilja, för det är det enda som får mig att rusa vidare med min svullna mage som får mig att gråta, förbanna & FÖRTVIVLAT se mig om efter något att hålla i när svullnaden når sin kulmen & jag kravlar runt i ett desperat försök att behålla det jag har kvar av mig själv - inte gå sönder allt för mycket. Jag kan värk, jag har haft så mycket värk, jag är duktig på att dölja det men när jag inte kan det så når jag min gräns - jag blir söndrig, jag spricker i sömmarna - jag gråter & förbannar och jag vill inte mer, jag HATAR mig själv, jag HATAR min kropp & jag HATAR att detta tar kontrollen över mig. JAG ÄR INGEN MAN KONTROLLERAR - fattar du det, jävla värk! Jag krampar mig fast vid min tro på att detta måste få bli bra, gå bra - jag ska ha tillbaka mig - Min Vilja ska se till att jag kan ta mig tillbaka ingenting annat finns på kartan & jag tänker sannerligen inte måla dit det heller.

I morse såg jag mig själv i spegeln, jag såg så trasig ut - så ensam. Jag hade så ont i natt, jag ville krama om någon men det fanns ingen där att krama om, jag letade efter katten men hittade inte henne & jag kom inte så långt heller. Smärtan var odräglig & tillslut försökte jag krama om mig själv, låter det patetiskt?
Om du tycker det så har du aldrig, glädjande nog, känt riktig ensamhet.
Jag lade helt enkelt armarna om mig själv & försökte krama om, blundade & tänkte på någon jag tycker om och låtsades att det var han - min bästa vän - som kramade om mig, tröstade mig. Jag kunde inte gråta, jag försökte, jag behövde - det gick inte & jag kände hur jag höll om mig själv krampaktigt, jag blev svettig av det men kunde inte släppa på en lång stund, när jag inte längre kunde krama om så hårt utan armarna gav vika så kom den första salta tåren rinnandes & jag erkände mig själv besegrad & det var befriande! Jag förlorade men jag är kvar.

"Då" vann dom men jag gömde undan en liten del som dom inte visste om, dom kom inte åt "henne", dom kom inte åt allt, jag slängde in henne långt bak
- In i garderoben med dig, jag ger dig en chans NU!
Jag låste noga & hon sitter kvar, hon är helt oskadd - HON ÄR JAG. Jag sitter utanför ibland med huvudet lutat mot garderobsdörren & vi pratar litegrann, hon kan inte förlåta mig för att jag låste & jag kan inte förlåta mig för att jag glömt av vart nyckeln finns. Jag vill till henne men jag minns inte hur hon ser ut, hur hon är & det skrämmer mig. Vi sitter där med huvudena lutade mot dörren & hoppas att nyckeln skall återvända - att vi ska kunna förenas igen & bli ett - vi vet inte hur det kommer gå & vi livnär oss på våra sekundrar, ibland minutrar då vi känns "hela",då vi känns som ett - TILLSAMMANS - NÄRA - KONTAKT - IHOP - ETT VI - ETT JAG - EN MÄNNISKA.
Vi är så nära, så frustrerande nära men ändå finns den där hårda, elaka dörren emellan & kanske behövs den ett tag till tills vi har lärt känna varandra lite bättre.

Nu gör mina höfter ont, känns som någon lagt sådana där smällare - kinapuffar & dom avfyras titt som tätt och min ömma rygg klarar inte av att jag sitter upprätt mera nu. Vi hörs igen, visst gör vi? Jag kommer iaf att stanna kvar, vågar du? Jag hoppas det, jag kanske kan vara bra att ha utan ursäkter.

" Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv " - SÅ fan heller!

Over and out...

Standard svaret på frågan
- Kan jag hjälpa dig med något?

Egentligen så är det ju inte riktigt sanningen, egentligen är jag ju förbannat sugen på att svara med diverse olika sanningar men vem orkar vara dryg & tråkig? Ja, egentligen vill jag kasta mig på golvet & sparka med benen som ett barn i trotsåldern, gråta, förbanna & döma ut nästan allt & alla. Ne, jag ler & skakar istället vidare på huvet
- Nejnej, detta går så bra så bra....

Har jag blivit en fullständig idiot? Nej, inte alls kära du... Jag har blivit van vid att när man väl vågar/tar sig i kragen & ber om hjälp så leder de till... *slår på stora trumman tam tam daaa tam*
INGENTING...

Och då har man satt sig i en värre situation nämligen denna;
Man har visat sig sårbar & utmattad, blottat strupen för någon av både trötthet, desperation & man har varit ärlig. Allt för att bli biten i det man alldeles nyss blottat & läget? Ja, det har inte förändrats ett dugg & ingen räddare i nöden ryckte in utan istället fick man förstå att man är lite mer ensam än man kanske trodde & DE gör ont. Plötsligt har man alltså mer ont än innan man var ärlig (trots att ärlighet varar längst, undrar om inte man menar VARAR som i ett infekterat sår, egentligen för i så fall så VARAR det jävlar i mej längst!) Och därför så fortsätter jag att i rent försvar avfyra ett brett leende, skaka galet mycket på huvet & bränna av med ett varmt, kärleksfullt - Nejnej, detta går SÅÅÅÅ bra (som om personen som frågade hade varit blind & jag nästan skrattar åt frågan som verkligen är mer än befogad, inte av någon elak anledning utan ni vet ett sådant där "nej men inte ska väl du hjälpa mig, trevlighetsflin....ett sådant litet skratt!" Som för att markera att här behövs sannerligen inte någon hjälp, absolut inte!)

Vi människor är bra konstiga men ibland är vi klokare än vi själva förstår, vi gör det vi måste..... det vi måste för att orka & ibland för att bara stå ut med våra liv, orka med oss själva & däremellan få lov att längta efter den dagen då ALLT kommer att bli så mycket bättre... Den där jädrans dagen som aldrig vill komma....

Jag borde inte sitta här med fyra bullar i magen & närapå en halvliter mjölk i magen & en självklar chokladbit som skvalpar runt.... Men jag var tvungen att tröstäta IGEN.
Jag HATAR att tröstäta men jag vet inte vad jag annars skall göra. Jag menar sex känns inte som ett tänkbart alternativ som allt är & att slåss är väl ingen vidare idé (även om jag är ganska duktig på de!) känns inte värt att åka in bakom galler - Nej, då måste det väl vara mer sunt att tröstäta!

Jag grät för en stund sedan, ganska mycket...Ja, sånt ska man ju helst inte nämna för man ska ju alltid vara GLAD, LIVLIG & PIGG PÅ LIVET, vi lär oss ju det i tidningar som Tara, Amelia & alla andra tidningar som vänder sig till KVINNOR
" Så blir du ännu vackrare & får det liv du alltid drömt om "
" Så går du ner dom sista 5kg & får känna dig som en dröm "
" Så får du ork & lust till ett nytt, spännande sexliv "
" Hitta din positiva aura "
" Säg JA till livet & dess utmaningar "

( För er som inte vet så står ordet utmaningar för "allt som kommer i din väg". Varför skall du sörja att någon dör när du kan se det som som en ren glädje att fått lära känna denne? Varför skall du bli ledsen när mannen bedrar dig? - Han var ju inte värd dig ändå... och andra kloka saker, som får oss kvinnor att känna oss LIIIITE sämre för alla andra kan ju säkerligen hantera allting bättre än vi kan, eller?)

Men Jag sörjer mer än jag går med på att inse/låta mig själv göra. Sorg är hemskt, dom säger att det bara är en del av livet & kan vara fint men det KÄNNS inte fint när man sörjer. Det gör jävligt ont & samtidigt som det värker i hjärtegropen (och hela kroppen!) så känns det tomt, det känns som att om någon knackar på mig just nu så kommer det komma ett tomt ekande ljud tillbaka. Ett tomt ekande ljud där allt som skulle varit inte finns kvar. Det kanske har varit där men nu är det i alla fall borta - dött - borttappat - bortkastat - bortvalt - förlorat... Tänk, sorg kan kännas tungt men samtidigt kännas tomt.

Ja, jag kommer nog fortsätta där jag slutade att gråta men jag gör det om en stund, när jag sovit en halvtimma & vaknar av att både jag och lakanen är blöta & jag redan har påbörjat gråtandet, i sömnen. Gråten över mig, mina små & smärtan, den obeskrivliga smärtan... eller så gör jag det inte alls för att min "mask" tar över & avfyrar ett leende - går i försvar & sätter mig i säkerhet igen.
Men det är en säkring som när som helst kan gå & då.... ja, den dagen vet jag inte vad som händer för med tanke på alla dessa leenden som avfyrats, allt detta försvar för att sätta min "kärna"/min "botten" i säkerhet så är det inte lite som ligger där bakom leendet, det är inte lite sorg/ilska/frustration/desperation/ångest som ligger där bakom masken. Och när jag då inte svarar att
- Nejnej, allt går så bra så bra....


- Hjälper du mig då, har du tid till mig då?

Ja, så var det dags att sätta sig på akutmottagningen igen. Har rejält ont & måste få hjälp med smärtlindringen då mina egna mediciner & sätt att hantera smärtan på inte hjälper tillräckligt. Det är hemskt!
Endometrios är sjukdomen från helvetet! Har inte kunnat ligga still,sova (lika dåligt som jag brukar ens!), äta ordentligt eller kissa utan att bita i handduken på flera veckor nu.... Känner mej helt mörbultad & ber nu bara om bra hjälp av bra personal som SER & förstår lite av hur jävligt det här är!

Så.... Sahlgrenska HERE I COME!

Vill jag skrika till kärringen framför mig, JAG har iaf ett VG i sunt förnuft & det starkaste av MVG när det kommer till min vilja & dessutom ett starkt VG i självinsikt & du, när jag ändå håller på så får man nog medge att jag är en liten jävel på att lära mig saker & ting. Kan det betyda någonting?

Hur skall jag kunna & våga tro på mig när ingen annan gör det? Min "Humle-Dumle vän" tror på mig & värdesätter mig och för det är jag tacksam men så vet han också bättre än Någon annan vem jag är, mina drömmar & mina mål.

Jag vill ta tag i kärringens huvud & dunka det i väggen en stund som för att hamra in i henne att någons betyg/skolgång knappast är allting en människa är & för att hon skall lära sig att inte döma människor efter att ha sett dom i 1minut. Medan hon står där med sin "översittar-blick" så vill jag skada henne, väldigt mycket men jag hejdar mej för jag är inte den som slåss, jag har ett samvete & ett sunt förnuft som överstiger hennes.

- Okej, tack för att jag fick komma.

Jag hör mig själv tacka för att jag fick komma till en anställningsintervju endast för att få veta att jag inte är behörig & absolut inte aktuell för jobbet. Jag är en trevlig liten skit & hade jag kunnat sparka mig själv i ändalyktan så hade jag gjort det precis då när jag hörde mig själv tacka för ingenting.

När jag vandrar hemåt så är det som förr, som ett mobbat barn som vandrar långsamt hem med gråten i halsen efter att ha blivit hånad av klasskamraterna ännu en gång. Går på långsamt för att hinna smälta det som hänt innan man tar tag i handtaget på ytterdörren & skiner upp som en sol & svarar att allt är jättebra på frågan om hur dagen har varit. Jag är här men jag är ändå kvar där & det är med sorg i hjärtat jag drar täcket över huvudet, tröstäter all choklad jag får tag i & ber mig själv att vara just så miserabel som möjligt - varför?

Jo, för det är min tur att tycka att livet & Gud svek mig.

Ja, det är väl inte en rubrik man läser varje dag så om det fick dig att se hit så lyckades jag & var dessutom helt ärlig! För jag har ett stöldgods i min kropp! Det var inte meningen att det skulle bli så men det blev det & hur i hela världen blev det så!?

Jag har endometrios, det är en förjävlig sjukdom som i perioder slår ut mig fullständigt - som just nu.
Det innebär för mig en konstant värk & i perioder sådan extrem värk att jag både svimmar & kräks. Det finns inga botemedel men behandling med hormoner kan hjälpa/underlätta & därför sattes det in en hormonspiral i mig för drygt en månad sedan samtidigt som jag opererades för min värk i magen, av sjukdomen. Och jag glömde att casha för spiralen, drygt 1.000kr vilket innebär att det inte räknas som snatteri utan STÖLD! Herrejisses, men men vill någon "krypa in" & hämta denna spirande spiral så tackar jag å det ödmjukaste för beröringen, då min kropp ändå är i uppror.

Varför min kropp är i uppror? Jo, jag är så sexuellt frustrerad att jag hade kunnat äta upp mitt vänstra ben som för övrigt bara värker av sjukdomen ändå, mm jag äter upp mitt vänstra ben om jag får en ordentlig omgång! Inget nedrans "gulligull" bara, jag behöver bestämda händer & inga 4sekunder!
Men för att "kvala in" för att leka loss med mig krävs det mycket, så glöm dina förslag! ;)

Så jag ber en stilla bön & konstaterar att önskelistan just nu ser ut såhär;

1. Gör min dotter frisk NU

2. Bota mig från denna djävulska sjukdomen!

3. Ge tillbaka värmen till mig & ge mig sex... i massor!!!

4. Låt mina studier gå fantastiskt bra & se till att det är så lagom att göra så jag hinner med punkt nr.3

5. Låt mig sova ordentligt på nätterna!!!

AMEN för det.

Ja, man måste väl kunna be häröver också, varför inte?!

Lilla hjärtegrynet är sjuk & här ligger jag som ett dragspel av värken - FAN!

Ehh...vad göra? Jo, sluta ögonen medans karln nattar dottern & fantisera om varma, härliga stunder för det är fasiken inte alla förunnat att ha dom varma minnena som jag har, låt mig få fler av dem!

och låt det brinna.... Eller tänd närmare tjugo stycken ljus om du kallas Långstrump! Ljusen är tända, en härlig blandning av tidningar med allt ifrån psykologi till trender ligger ihop kastade i en hög på min breda och goa säng & godis i määäängder ligger här också. Det är dags för myskväll helt enkelt & efter att ha sett på fem stycken föreläsningar under dagen & reflekterat en hel del över hur livet ser ut så är jag värd det, så de så.....

Min smaskiga, bästa vän är dessutom så klok så jag ibland blir förbannad &  håller med honom, verkligen! Inte bara smaskig utan klok också fattar ni?! Mmm och det finaste i kråksvängen är att han gör mig till en bättre människa varje vecka & "smittar ner" mig med energi & god vilja. Om 30år så kidnappar jag denna människa & vän och kör oss i mitt privatplan (ja om 30år ska jag ha ett sådant!) ner till afrika, snor hans pass & sen är jag boss!

Jag har reflekterat lite över mitt liv & jag är som en gammal kärring, ingenting hos mig kan få en att tro att jag är någonting som den första siffran i min ålder, det är en.... tvåa....
Som en pigg 55-åring, det är jag de - fast.... Jo, det finns några sidor som är trevligare än så men dom kan jag inte dela med mig av, än.....
CLIFFHANGER....

Vem i hela världen är då jag?

Jag kallas Långstrump därav namnet på denna blogg & det är också det namnet jag kommer använda här. Här kommer det skrivas om allt från plockgodis till konserter, vattenkoppor till sex, tatueringar till familjeliv & det godaste kaffet. Du är hjärtligt välkommen till en blogg om allt & inget, Långstrumps värld har en tendens till att vara upp & ner så lycka till med att hänga med i svängarna ;)

Jag hatar när teknik strular, skriver från datorn nu för att det inte går att klicka i fältet där man skall skriva på bloggen med mobilen. Jädrans strul!

Ne, nu hoppar jag ner under det färgglada täcket & försöker med mobilen igen, ses snart ;)

Pöss
//Långstrumpan De Luxe iklädd huligan t-shirt & raggsockor, mm... lockande ;)